Den äkta varan

 Vem är J. D. Vance, frågar Internationalen i en artikel av Erik Edlund. J D Vance är killen som skrev om den klassiska amerikanska filmen med den ensamme hjälten till en bok, kallade produkten för självbiografi och fick en säljframgång, som gjorde hans namn känt innan han tog klivet in på den stora arenan. Den är mindre en ID-handling än en vältajmad inträdesbiljett. Hillbilly Elegy kom ut samma år som Vance slutade slita som jurist och hoppade på Peter Thiels tåg.

Boken handlar inte mest om Appalacherna, inte om folket som bodde där förr eller om folket som bor där nu. Hillbilly Elegy handlar huvudsakligen om det som gör  J D Vance själv annorlunda: en man kan resa sig ur elände, om han bara vill ta sig i kragen! Ena boksidan skildrar fattigdom som ett fint barndomsminne, nästa sida skyller den på lättja. Mormor i slasiga jeans och en evig mentolcigg i mungipan är tjejen som tolv år gammal sköt benet av mannen som försökte stjäla familjens ko, tjejen som tretton år gammal blev gravid och rymde med pojkvännen för att gifta sig till frihet från släkthämnd och kvinnan som lovade att döda sin man om han kom hem berusad en enda gång till och som mycket riktigt hällde bensin över honom och tände på. Man står vid sitt ord i den kulturen. Mormor är också den som långt upp i år och ohälsa ställde upp för sin familj och aldrig gav upp, skuldsatte sig för att betala dotterns alla drogavvänjningsturer och till sist fick acceptera att ta emot pengar från Vance för att kunna betala sin egen privata sjukvårdsförsäkring. Ett hjärtskärande livsöde, värt att minnas; i boken Vances förebild och kraftkälla, värd att hedras – och samtidigt den andrarangshjälte som behöver tas med för att inte huvudpersonen skall framstå som alltför ego. Grannen i huset intill svarar för kontrasteffekten. Hon är ingenting annat eller mera än den lata bidragstagaren. Så ser det genomgående upplägget ut. En fattig befolkningsgrupp massemigrerar från landet till städer där det finns välbetalda industrijobb och när sedan jobben emigrerar till låglöneländer har de inget annat kvar än den fattigdom och hopplöshet som de kom ifrån – Vance kan skriva detta i klartext, men omedelbart kommer moralkakan. Folk pratar ständigt om att jobba för sina pengar, för hårt arbete är lika mycket en stöttepelare i hillbillykulturen som hagelbössan mot en kotjuv, men i själva verket är de lata och disciplinlösa. Alltså har de egentligen sig själva att skylla när det går illa.

Hillbilly Elegy fungerar som turistguide till ett landskap som är exotiskt för många. Säkert var det därför den fick ovationer i engelskspråkig press: kulturskribenterna på de stora tidningarna har väl inte så många bekanta från hillbillyvärlden. Boken är dessutom skriven på standardengelska, vilket underlättar. Men den är också skriven av en omisskännlig författarbegåvning – som rentav kan vara J D Vance själv – så läs den gärna, för man lär sig! Samtidigt skapar boken en smygande obehagskänsla: allt detta, alla dessa trasiga människor, alla dessa förluster i jobbtillfällen och inkomster och sönderfallande städer, allt förlorat framtidshopp – är det bara med i bilden som den ensamme hjältens kontrasterande bakgrund? Personerna längs Vances väg mot självförverkligande blir gradvis mera schablon än autenticitet. De vasstandade iakttagelserna av omgivningen försvinner i takt med att hjälten närmar sig sin rätta plats i livet. Kanske hade det varit kontrapoduktivt att publicera dem: Peter Thiel och juristerna på elituniversitetet Yale hade troligen inte uppskattat att deras skyddsling granskat dem genom samma lins som de vars liv och uppföranderegler skapats av helt andra omständigheter.

Vill ni veta hur tillvaron i Appalacherna kan se ut för dem som inte tar sig till Yale, så pröva i stället Barbara Kingsolvers roman Demon Copperhead. Den kom 2022 och följer samma spår som Hillbilly Elegy i sin skildring av en ung killes långa vandring genom olika varianter av ekonomisk och social fattigdom med ett överskott av död på bägge sidor av vägen. Boken finns inte i svensk översättning och är med sina 541 sidor nutidsamerikanska inte alltid lättläst; det tog mig ett par dödsfall att fatta vad verbet OD står för. ”She ODed” – hon tog en överdos. Huvudpersonens ensamstående mamma OD:ade ihjäl sig på hans tioårsdag, gravid med sitt andra barn. Hon försökte rädda tillvaron genom att gifta sig med en kontrollerande, brutal man som iallafall hade ett jobb och det gick, som för andra kvinnor i boken, inte så bra. Hans flickväns liv handlar om att sköta sin asbestossjuke pappa, ta hand om hans medicinering och fastna i den när han är borta; huvudpersonen väntar utanför läkarmottagningen tills hon kommer ut och berättar att doktorn kunde tänka sig att ta hand om hennes behov om hon ställde upp på hans. Snabbsex i undersökningsrummet kortar väntetiden för receptförskrivning. Han jobbar på med sitt eget drogberoende och sina inkomstkällor tills han en kväll kommer hem och hittar henne lika OD:ad som sin mamma. Lokaltidningen har många unga döda.*

Det kan låta som tröstlös läsning, men Kingsolver ger oss en annan historia än Vance. Bokens titel anspelar på Charles Dickens roman David Copperfield, om ett annat barn som fick växa upp i institutionaliserad fattigdom i en annan tid på en annan plats. Kingsolver plockar inte poäng genom att kontrastera vinnare mot förlorare och hänger inte ut anhöriga och grannar. I hennes bok hamnar bra folk i diket; många fastnar där. Några kravlar sig upp igen och igen, mot alla odds, för att någon bryr sig om dem, någon ger ett handtag, någon stöttar en talang. Någon släpper inte taget om vänskap. Sammanhållningen blir deras överlevnad.

Det finns inte mycket American Dream kvar i Demon Copperhead och inga ensamma hjältar, men det finns igenkännliga och begripliga människor. Jag kontaktade Kingsolver för att fråga om hennes bok hade kommit till som ett genmäle till Vances bestseller, för i mina ögon är den svaret på skräddarsydd plakatlitteratur. Hon säger:

”While I didn’t write my novel as a direct response, I hoped to share a different perspective on Appalachian life, one rooted in the voices and resilience of its people.”

Det lyckades hon sannerligen med. Demon Copperhead vann Pulitzerpriset.

*Företaget Purdue Pharma specialiserade sig på ett antal smärtstillande mediciner inklusive fentanyl och oxycontin och ökade förskrivningen genom aggressiv marknadsföring. På tjugo år dog mer än en halv miljon i opiatöverdoser.

Ägarfamiljen Sackler lär inte haft problem med att betala sina ungdomars universitetstudier.